Close, but no cigar
Hej vänner.
Sitter hos Adam i detta nu. Christoffer sitter bredvid och ser på Smala Sussie, Alexander sitter bredvid Christoffer och spelar FIFA09 med vårat MFP-lag. Intressant. Herren i huset är dock inte hemma. Han och Oscar har åkt till skogs.
På tal om att åka till skogs så var jag, Oscar och Christoffer nära att dö för några timmar sedan. Varför kanske du undrar? Då ska jag genast berätta en historia för dig, här i nattmörkret, som handlar om mitt livs åktur.
Den muntra trion som vi faktiskt var, då vid 23.40-tiden, kände hur magarna kurrade, så därför beslutade vi att vi skulle besöka Statoil Vattjom. En fin mack, för övrigt. Redan när jag satte mig ned i bilen visade Gud att han var irriterad på mig. För vad hände då? Jo, jag satte mig ned, kände efter bältet och fick då känna en obehaglig gegga omge mina fingrar. Smått chockad frågade jag Oscar och Christoffer vad det var, och fick då höra att det inte var någon gegga, utan det var gammal hederlig bearnaisesås som av någon anledning låg där på sitsen i baksätet. Soft, tänkte jag.
Efter att ha torkat av mig såsen från fingrar och kläder kunde jag äntligen fokusera på musiken som strömmade ut från högtalarna och därefter slå mig till ro där bak. Dock hann jag inte känna någon vidare ro eftersom Christoffer körde cirkus 70km/h på Adams lilla puckelpist till grusväg. Snabb hastighet, sommardäck och halt väglag är ingen bra kombination, så vi fick en sladd, bad till Gud - och köttade rakt in i en soptunna som stod vid vägkanten. Soptunnan flög ett antal meter, men vi stod kvar på samma ställe. Tack, Gud. Imorgon ska jag försöka vakna upp som en glad man.
Fast lite sur vill jag nog vara ändå.
Lite förvånad blev vi också när vi, 10 minuter efter denna incident, passerad soptunnan och den stod upp igen. Någon hade alltså rest upp den.
och då var klockan 23.56...
