Jag talar ut

Tänkte sammanfatta helgen lite kort. Under fredagen åkte jag som nämnt tidigare runt med Linus i bilen en hejdans massa timmar. Lördagen blev det också lite bilåkning, fast inte lika mycket som tur var. 

Christoffer kom hem och hämtade mig i sin turbobil vid sena eftermiddagen och i bilen befann sig även Skönsbergs-Fredrik. Vi åkte hem till Chrissa, drack lite grejor och spelade brutalt TV-spel. Trevligt förfestande, helt enkelt.

Tommy Spjutte kom och hämtade oss, hans son Tobias var också med i fordonet som tog oss hela vägen till Rännögården. Där var det fest, hattema hade vi, och där dracks det öl och sambuca. Sedan, vid tolvsnåret eller vad klockan nu var, åkte jag, Simpa, Skönsbergs-Fredrik och Dan med Hasse Höglund till stan, detta eftersom det är så mycket trevligare att sova hemma i sin egen säng - åtminstone när man inte annars har några planer på var man hamnar över natten.

Hur som helst så begav jag, Simpa och Skönsbergs-Fredrik till stadshuset där det var trevligt. Skönsbergs-Fredrik, eller SF som man kan kalla honom, försvann snabbt och bara Gud vet var han tog vägen. Simpa och jag röjde runt på egen hand och kände av en allmän trivsel i lokalen. Någon halvtimme innan stängning beställde vi god-shot som bara Gud vet vad den bestod ut av. Flatlines var ej till salu längre, eftersom dessa ansågs vara för farliga, så därför bad vi istället bartendern att hälla upp något som han själv rekomenderade. Resultatet blev nån jävla sörja. Inte stark, inte sur, inte salt, inte söt, inte god. Bara tråkig.

Sen gick vi hem och sov. Åtminstone jag. Efter ett tag. Eller Robin skjutsade hem mig kom jag på.

Jaja, söndag var jag halvkry, var på ett mindre barnkalas - vilket var ack så mysigt vid det halvkrya humöret - och sedan for jag till SF. Vi såg på film och åt chips och skit. 

Måndag har flytit på. Jag skulle på ett jobbmöte, men han jag skulle till var dödligt sjuk, ungefär, så det blir nästa vecka istället.

Hallådå.

Dropkick Murphys - än så länge den bästa gruppen som ska uppträda på Hultsfred i sommar.

Utan tvekan.

Igår åkte jag bil. Sisådär 10-12 mil. Och då kanske ni tappra själar undrar var jag åkte? Till Ånge kanske? Eller kanske halvvägs till Gävle? Nejnej.

Jag åkte nämligen till Matfors.

Sedan till stan.

Sedan till Matfors.

Sedan till Birsta.

Sedan till Matfors.

Sedan till stan.

Varför jag åkte på denna utflykt berodde till stor del på grund av två grejor; Öl och hamburgare.

Först åkte jag till Linus, för han ville till staden och köpa läskeblask på ett sånt där bolag. När vi väl kom fram till detta bolag märkte den gamle mannen Nilsson att han inte hade vare sig legitimation eller pengar med sig, så vi hade inget annat val än att åka tillbaka till byn. Väl hemma hos Linkan Nilsson hittades både ID-handling och bankomatkort, så då var det lika bra att vända tillbaka skutan med riktning mot staden, för att återigen besöka detta bolag. Vi ville dock variera utflykten, så vi åkte till Birsta istället. Där köpte Linus sin läskeblask, resan fortsatte och tog inte stopp förrän vi hamnade på Luddes Gatukök i vackra Vattjom. Där använde jag mitt presentkort som jag hade där, och betalade även Linus övermänskligt goda hamburgare. Vi hade tur, fick tack vare räknefel våran mat 30 kronor billigare, och åkte därefter till ett missfoster vid namn Andreas Jonsson. Där åt vi upp och lekte lodis tills klockan blev midnatt. Linus skjutsade jag då hem, och det 9 timmars långa äventyret med honom tog därmed slut. Därefter lekte jag lodis med lite andra pojkar, innan jag avslutade resan med att åka hem.

Väl hemma, sisådär 02.30, ringer en herre som på min kontaktlista är döpt till inget mindre än Alfons Slott. Det visar sig att denne Alfons står på  infarten till min fina tomt, i sin fina firmabil, och vi tar oss en kortare pratstund.

Sen går jag in och sover.

Idag har jag sett på film - Crash - som jag övervägt att sett en längre tid och nu slutligen alltså gjort detta. Recension kommer senare skulle jag tro (till din stora förtjusning).

Och just det. Fest ikväll också.

Jag inväntar helgen med ännu en småseg dag. Klev dock upp klockan 8 imorse och ringde till Sundsvalls Kommun för att samtala om ekonomiskt bistånd eftersom det inte är helt fel med pengar. Dessvärre ansågs jag ha för mycket tillgångar i och med att jag har fonder för att få rätt till detta bistånd, så det hela sket sig.

Efter samtalet, som drog ut på tiden, gick jag och la mig igen. Klev upp vid tretiden ungefär och detta eftersom jag inte hade något bättre för mig än att ligga och dega just då. Men nu är jag uppe på benen, och om sisådär 100 minuter kommer pappa Anders hit för att eskotera mig till Sydkraft Arena eller vad den nu heter. 

Sen ska jag hem, göra inte så mycket, och så plötsligt är det fredag, älskade fredag.

Då blir det Matfors.

Idag.

En karl från MiROi ringde idag och bokade möte med mig - måndag nästa vecka. Jag anar att det slappa livet snart är ett minne blott, och det ska bli smått intressant att höra vad som egentligen kommer att diskuteras på detta möte. Jobb skulle vara trevligt och det är ungefär det som MiROi går ut på - att sätta folk i arbete.

På tal om arbete så såg jag på Semestersvenskar idag. Det var faktiskt halvintressant och att arbeta som reseledare måste fan i mig vara ett förbannat skönt jobb. Visst, det är knappast sol och bad 24/7 som man lätt kan få för sig, och troligen görs detta program "TV-vänligt" med enbart positiva grejor från detta yrke, för att göra bra TV och så, men jag tror ändå det skulle vara trevligt att arbeta som en sådan. Hellre det än att sitta i en telefonväxel, sortera papper eller packa Happy Meals varenda dag. Och nu när man är ung kan det vara klokt att ta sig en funderare över alla de oändligaaaaaaa möjligheter man har här i livet. Kommer man på vid 50 års ålder att; "fan, man kanske skulle ta och bli reseledare", eller "attans, man kanske skulle studera till idrottslärare" så uppstår desto fler problem då än om man kommer på tanken 30 år tidigare.

Hur som helst så är det dock inget jag kommer att sikta på att bli dom närmsta dagarna, veckorna, månaderna eller åren. Men kanske om 4-5 år, lite svårt att resonera över hur framtiden kommer att se ut.

Reseledare är också det enda jobb i nuläget som skulle få mig att överväga en flytt ifrån bygden. Får jag bestämma så bor jag och mina grabbar kvar här om 50 år, hälften döda, hälften halvdöda - men lik förbannat har vi temafester var tredje lördag och går på pensionärsdiscon på folkets hus i Matfors en gång i månaden, medan vi resten av dagarna njuter av våran mumsiga gemenskap på Tuna Strand med en kall satans Pripps Pure i handen.

Ingenting är omöjligt, nu ska jag se på film!

På lördagen är det fest för Jennifers ära. Hattema (som man borde stava med tre T:n, bugg i svenskan) står på schemat, och detta frambringer problem för många, däribland undertecknad.

Men jag tror jag kör på ett halvtråkigt alternativ och troligen kommer jag därför bära en hatt som jag en gång fick av Johan Patriksson, som för övrigt ser ut att vara förlorad för Giffarna. Hur huvudbonaden ser ut får ni veta någon annan gång, nu ska jag äta müsli.

Tack, Johan.

Acke länkade till en fin youtube-video, vilket ledde till att vi upptäckte en härlig man vid namn Phil Thomas Katt.

Njut av hans produktioner.

I brist på annat och i väntan på middagen (fiskgratäng) så fick jag lite smålusta att skriva en kortare recension om en nyligen sedd film, nämligen A fistful of dollars.

Detta är en westernfilm från 1964 (den kom med andra ord ute före "Den gode, den onde, den fule") med ingen mindre än Clintan himself i huvudrollen. Filmen var enligt mina beräkningar och kalkyleringar en av de allra första westernfilmerna, och eftersom många av dessa filmer spelades in i Italien kom denna western-genre att kallas för spaghettiwestern. Detta nämner jag eftersom en sådan fråga dök upp senast jag spelade magiska Trivial Pursuit, där jag fick besvara vad de italiensk-producerade westernfilmerna ofta kallas. Skryt är aldrig fel, även om det där är en fråga som majoriteten bör kunna. 

Hur som helst, filmen handlar alltså om den namnlöse karaktären som spelas av Clint Eastwood. Han drar snabbast i hela western och detta är något som räddar hans liv inte bara en gång under filmen. I inledningen av filmen anländer Clintan till en liten by där två familjer styr och ställer som de vill - familjen Rojas och familjen Baxter. Detta utnyttjar den sluge Clint på ett ypperligt sätt, då han snart jobbar för de båda familjerna, som inget vet om att han även arbetar för den konkurrerande familjen.

Dessvärre hålls inga hemligheter hemliga i evigheter, och vår käre Clint får snart problem. Frågan är bara hur han ska lösa dessa problem, för familjerna är senare inte bara ute efter varandra, utan även Clintans huvud står högt upp på åtminstone en av familjernas prislista.

Trots att det kanske låter lite halvspännande så är filmen ganska seg. Effekterna är till exempel inget att hylla, vilket i och för sig kan bero på att filmen är från 60-talet. Vidare är det aldrig riktigt spännande, och egentligen finns det inte mycket som höjer filmen över det vanliga, förutom den kult-faktor som finns i inte bara denna film, utan även alla andra westernfilmer. Dessutom ska Clintan ha cred, såklart - vilket leder till ett bra betyg för denna film.

A fistful of dollars

3 av 5

Ha en bra kväll, så hörs vi till veckan!

Idag är en vanlig dag. Jag längtar till helgen. Trots att jag inte har några planer inför den i skrivande stund. Men helger blir alltid trevliga, så man behöver inte planera dom.

Papperen för ungdomsersättning eller vad det kallas blev inskickade i helgen också för övrigt, vilket kort och gott betyder att jag kommer få pengar så småningom. Har även hört att pappa Anders har efterforskat och kommit fram till att om man är nitton år, bor hemma och är arbetslös så kan man få ytterligare en slant från kommunen. Möjligt att man måste uppfylla ytterligare några kriterier, men jag ska ringa och höra mer om detta imorgon, för pengar är ju inte så tokigt.

Skall även anmäla mig till något som kallas kompletterande aktör, som kommer hjälpa mig på traven med att skaffa jobb, eller praktik. Även detta ska jag ringa och höra mer om imorgon, men jag anar att det kommer innebära att jag måste söka en hel del jobb, även medelmåttiga sådana, inom den närmsta tiden, jag vet inte riktigt.

Vidare har jag funderat på att börja träna någonstans, eftersom pengar anländer på kontot varje månad hädanefter. Även på denna punkt får tiden avgöra hur det blir.

Till sist så vill jag säga att jag skulle vilja spela Trivial Pursuit, punkt.

Jag kom hem från Matfors för inte allt för längesedan. Där har jag varit i stort sett hela helgen, och då räknar jag även med fredagen som helg, för det tycker jag är ganska skoj. Eftersom jag inte har något bättre för mig kan jag lika gärna skriva en liten historia om helgen, och håll i er där hemma i datorstolarna, för här kommer den;

Fredag - Lite halvtrött och lat efter en någorlunda tidig uppstigning åkte jag på skroten och köpte mig en halvny backspegel eftersom jag råkade ut för ett litet missöde i snöstormen för någon vecka sedan, då högerbackspegeln miste livet. Vila i frid. 350 kronor senare åkte jag till Vattjom och fikade, sedan hem igen. 350 minuter senare åkte jag åter till Matfors, utan att riktigt veta var jag skulle sluta upp. Andreas, som jag är sambo med på helgerna, skulle åka till staden på studentfest. Detta eftersom han inte riktigt är som alla de andra barnen, då han studerar med barnen som är ett år yngre än honom själv. Därför åkte jag till Hans Mikael Höglund.

Där såg några grabbar på film och åt och drack mysigt, innan klockan blev för mycket och vi blev tvugna att lämna gården. Jag och Skönsbergs-Fredrik åkte till staden och hämtade upp just Andreas Jonsson med vän, skjutsade hem dom, och åkte sedan tillbaka hem till staden för att sova några timmar.

Lördag - Andreas har glömt sin mobil våran bil, så den har jag med mig in på rummet under natten. Jag vaknar av att den vibrerar och ser att ingen mindre än Stor-Ove ringer på denna. Dessvärre hinner jag inte svara, utan ligger istället och kollar upp i taket. En tid senare ringer någon vid namn Orre Durling på Andreas mobil, men inte heller denna gång ids jag att svara. Orre Durling ger så småningom upp, och för några sekunder är det åter ro i mitt bo. Efter dessa sekunder ringer det på min mobil. Flygande Maran är det som vill prata med mig, och för er som inte kan koppla detta så är det alltså samma person som först ringde till Andreas och sedan till mig, nämligen porrmissbrukaren Oscar Sjödin.

Han vill ha med mig på ishockey, tillsammans med Adam, men jag tvekar till en början. Hockey är inte mitt rätta element och det är uppenbart att denne Sjödin har ringt fler personer innan han ringde mig, så jag hyser agg mot honom. Till slut lyckas han övertala mig, duon hämtar mig och vi drar till Matfors där jag skaffar mig finsk öl. Sedan åker vi hem till Adam där vi trycker i oss alkohol, och vid 15.02 sitter vi på hockeybussen, då också tillsammans med bland andra hockey-fantasten Skönsbergs-Fredrik, smått berusade. Matchen blev lyckad, det röda laget vann, och vi åkte hem igen, ganska lyckliga.

   På Statoil Vattjom plockade Alexander Borg upp oss, skjutsade oss en snabbis till Adam och vidare till Borgarns eget residens i Runsvik. Där spelade vi spel, Trivial Pursuit och allt vad det hette, vilket jag tyckte var magiskt. Dessvärre var det inte många andra som tyckte det, så vi slutade spelade det samtidigt som jag grät inombords. 

Söndag - En häftig huvudvärk drabbade mig därefter, men efter en bilfärd vid 01.00-tiden till Handlarn av en kille vid namn Tåbbe Spjut och sedermera en promenad till sambon Andreas lättade på smärtan. Hemma i helgbostaden var det dock fullt hus, och det visade sig att jag knappt fick plats i min egen bostad. Gästerna lämnade förvisso barracken ganska snart, men herrarna Nilsson och Andersson var envisa och stannade kvar tills klockan blev över 07.00. Sedan sov vi, jag och Andreas, men inte tillsammans. Så väl känner vi inte varandra ännu. Vi vaknade upp någon gång, och roade oss framför televisionen i stort sett hela dygnet.

Måndag - Nu är vi inne på övertid, så därför måste jag fatta mig kort. Måndagen var en repris på söndagen. Vi roade oss framför diverse televisioner och inte skäms vi över det. Vi har det bra där ute på landet, och det är som sagt inget vi sticker under stol med.

The Ending.

Detta blir den sista recensionen för stunden, eftersom detta helt enkelt är den senaste filmen jag såg. Den heter, ifall någon missat det, Something the lord made och är från det strålande året 2004.

Filmen, som är baserad på verkliga händelser och personer, handlar om en kirurg, Dr Blalock, spelad av min nya halvfavorit Alan Rickman, och hans assistent Vivien Thomas, som spelas av rapparen och fullt dugliga skådespelaren Mos Def. Filmen tar sin början i tidiga 1930-talet, där skillnaden mellan svarta och vita i USA var betydlig. Vivien Thomas, som alltså är mörkhyad, jobbar som timmerman/snickare, vilket han gör väldigt bra. Eftersom han är intresserad av medicin så får han via en vän ett jobb på en mindre klinik där Dr. Blalock är det högsta hönset. Thomas arbetsuppgifter blir, dels på grund av att han inte har någon utbildning men främst på grund av att han är svart, inte att doktorera på platsen, utan istället blir han vaktmästare, med främsta uppgift att städa hundburar där vildhundar, som agerar försökskaniner på olika kirurgiska ingrepp, håller till.

Så småningom märker Dr. Blalock, som precis som alla andra vita inte hyser den största respekten för svarta, att hans vaktmästare är rent av ett snille inom medicin. Tack vare detta blir Thomas anställd som Dr. Blalocks assistent, och de båda blir kollegor en längre tid framöver, inte utan problem. Filmen handlar därefter om deras mångåriga kamp att lösa gåtan bakom en hjärtsjukdom där de kommer fram till att de måste genomföra historiens första hjärtoperation för att lösa den, och även om de problem som Thomas får stå ut med enbart på grund av hans hudfärg. 

Trots att man inte har det minsta intresse inom medicin så kan man tycka att detta en mycket bra film, och de båda huvudrollsinnehavarna sköter sitt arbete med bravur! Helt klart sevärd, punkt slut.

Something the lord made

4 av 5

Ha en bra kväll, så hörs vi till veckan!

Maratonet av recensioner fortsätter. Härnäst kommer några rader om familjefilmen RV (på svenska heter den dock "Familj på väg").

Robin Williams har huvudrollen i denna film där han spelar en pappa som har för mycket jobb att sköta vilket gör att familjen blir lidande eftersom dom saknar honom så oerhört mycket hemma i kåken. Väldigt simpelt upplägg och detta har vi sett förut. Filmen är lite som en dålig blandning av "Sunes sommar" och "Vi hade iallafall tur med vädret".

Robin Williams familj, vad den nu hette, planerar att åka till Hawaii på semester, men istället kommer faderns jobb i vägen och familjen tvingas ut på en husbilssemster (därav namnet RV som hastigt översatt betyder husbil på engelska). Väl ute på vägarna stöter familjen på lite allt möjligt, och allt har vi redan sett. Några scener är dock lite småkul, så filmen är ändå en godkänd barn-/familjefilm, men inget jag rekommenderar till dig.

RV

2 av 5

Ha en bra kväll, så hörs vi till veckan!

Ytterligare en film om Harry Potter - den sista i ordningen - står på tur för att recenseras. Jag ska dock göra proceduren kort och säga till dig att du lika gärna kan läsa någon annan av Harry Potter-recensionerna, helst den senaste utav dom eftersom den påminner mest om denna film.

Harry Potter och fenixordern

3 av 5

Ha en bra kväll, så hörs vi till veckan!

Jag måste avbryta min utlovade filmrecensions-orgie lite snabbt, genom att förklara - med en bild - varför jag tycker poker är så rogivande.

Amen.

Nu var det ett tag sedan en recension dök upp här på bloggen, och detta beror på att jag inte har haft lust att recensera de medelmåttiga filmer jag sett på sistone. Men nu har jag inget bättre för mig, så här kommer några blytunga recensioner som på beställning!

Harry Potter-filmerna ser jag, som jag nämnt tidigare, inte på grund av att jag tycker att dom är bra, utan det beror snarare, som jag även det nämnt tidigare, vill ha dom sedda här i livet.

Varför jag inte tycker dom är bra beror mycket på att berättelserna har blivit dåligt överförda från bok till film. Många händelser är som bortblåsta i filmerna, och detta förstör givetvis en hel del. Trots detta är alla filmer över två timmar långa, och i mången fall är det bara riktigt satans drygt att se på det hela.

Harry Potter och den flammande bägaren är inget undantag. Vissa grejor har blivit helt och hållet förändrade från vad som sker i boken, riktigt grovt dessutom, och sådant gillar inte Erik Olsson. Dock kan man inte klaga på skådespelarna längre, då de har blivit både äldre och således mer rutinerade, vilket leder till att de presterar bättre i sina roller. Handlingen är som sagt avskalad en hel del, och jag hade det betydligt trevligare när jag läste den smått mulliga boken än när jag satt och våndades framför datorskärmen. Därför får ni läsa på baksidan av boken om ni är intresserade av handlingen. Trots detta tycker jag filmen är någon av de bättre i serien, vilket i och för sig kanske inte säger så mycket, men det betyder åtminstone att filmen är mer än godkänd!

Harry Potter och den flammande bägaren

3 av 5

Ha en bra kväll, så hörs vi till veckan!

Igår började jag spela poker på Partypoker igen. Dock endast med låtsaspengar än så länge, eftersom jag tycker det verkar halvriskabelt att hålla på med riktiga pengar via internet och så... Då väntar jag hellre till jag fyller 20 om sisådär 10 månader och tar en svängom på kasinot här i byn.

Poker tycker jag nämligen är ett oerhört trevligt tidsfördriv. Synd bara att få i det kompletta gänget tycker det är lika trevligt som jag gör, för vi spelar aldrig. Ack, ack.

Mer ville jag inte ha sagt.

Jag har inte så mycket att göra för tillfället, eftersom jag väntar på att mamma Margareta ska komma hem med bilen så jag kan åka till Erik Andreas Jonsson. På tal om mamma Margareta och Andreas så tänkte jag vara lite tjejig, som dom två ju är, och återberätta ett samtal jag hade med mamma Magge vid matbordet igår, precis som var och varannan tjej någon gång gjort i sin blogg. Samtalet handlar om Vemdalen och nyåret.

Maggy: Så ni hade kul då iallafall? (i Vemdalen)

Ecko: Ja, det hade vi.

Maggo: Ja, det var väl roligare än i Norge säkert.

Ecka: Norge? Vilka firade nyår i Norge då?

Maggi: Ja, dom som bor där.

Ecke: Mhm... Tack för maten den var god, den var säkert hemmagjord.

Oj vad kul. Nu vet jag hur det är att vara tjej, och jag är inte otacksam att jag blev pojke/kille/karl/man/farbror/gubbe/herre.

Det sista sa jag förresten inte. Men hejdå.

Jag tycker detta är en ganska lyckad låt.

Inte mycket nytt har hänt i livet mitt sedan sist. Jag mös ner mig igår i chips och dipp, såg film - Something the lord made - med Alan Rickman i en av huvudrollerna. En mycket god film. Kanske ingen man sitter och äter chips och dipp framför, men nu gjorde jag det ändå, och jag verkar ha överlevt i godan mod.

Fick även ett brev hem idag. Eftersom jag förtärde för mycket alkohol under gatufesten så har jag blivit kallad till möte om nyktert levnadssätt och hur viktigt detta är när man har körkort, ungefär. Så jag måste skaffa mig ett nyktert levnadssätt, det vill säga att jag bör undvika polisstationen i dimman, annars finns risken att mitt körkort ryker. Mötet äger rum 30 oktober. 30 oktober. Det vill säga om 286 dagar. Innan dess har jag hunnit blivit 20 år och det skulle inte förvåna mig om flygande bilar har uppfunnits.

Hur som helst så är jag inte orolig. Jag kommer inte ens ihåg när jag däckade på en fest senast, och i fjällen på nyår vomerade jag endast två gånger - båda på grund av jävla fia med hutt där det blev för många shots. Men det blev ju snyggt på film iallafall...

Idag blir nog ytterligare en slapp dag. Imorgon blir det arbetsförmedlingen, sedan är det fredag och då blir det nog Matfors. Klippa mig till helgen vill jag göra också. Så alla frisörer i hela länet får gladeligen höra av sig.

LOVE!!!!

Igår såg jag två Harry Potter-filmer. Kalla mig bög, nörd, pära eller vad du nu vill, fast ska jag vara ärlig så tycker jag inte att filmerna är utav något större värde. Jag vill bara ha dom sedd, och nu har jag det. Får se om jag orkar recensera dom sedan, här i bloggen.

Dock har jag hittat en härlig grej i filmerna, nämligen Alan Rickman som där i länken blir hedrad med en finfinfin låt. Hur som helst så ska jag ladda ner några filmer med honom nu, för jag tycker det är oerhört trevligt att se många filmer med samma skådespelare under en kortare period. Wow.

Har även läst ut alla sju Harry Potter-böcker på senare dagar. Hua, låter hemskt. Men dom är bra, vilket är svårt att tro eftersom det är böcker och eftersom man således måste läsa dom.

Vidare har jag till sist, efter cirka en månads väntan på ett inbjudningsmail, blivit medlem på Spotify. Ett bra komplement till min musiksamling ser jag detta som, och kanske är det också något just du borde överväga att skaffa - ett medlemskap!

Men well. Idag händer nog inte så mycket. Jag gillar att slappa. Hej.

I stort sett en helt felfri film.

Nu var det ett tag sedan jag skrev ett vettigt inlägg. Kanske beror på att inte mycket vettigt har hänt på senare.

Nejmen jo, det har det. I helgen tog vi dubbelt, vissa trippelt, farväl av Chrissa Åslund som ska bli matgubbe på en ubåt. Han ska nämligen göra lumpen, och han är därmed enda grabben i vårt fina gäng som måste genomgå detta vilket han dock inte verkar alltför nedstämd över. Det hade däremot jag varit. Fyfan, tacka vet jag arbetslösheten.

Fest på fredagen och behagliga trevligheter på lördagen upplevde vi, allt i hans ära.

Till veckan händer inte ett skit vad jag vet. Har kommit på att jag behöver klippa mig, så jag besöker kanske en barberare i dagarna. Vi får se vad det blir, carpe diem liksom.

Hej.

- Störd?

- Välkommen hem, Kunne

- Är den kall?

- Hu, hu (istället för Host, host)

- Jävlar vilken kruka!

- Sa och sa, det var ju min tavla?!

- Gör du dä?

- Tror ni det här blir över 190 kronor?

- Modoröv.

- Moderat.

- Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades.

- Får det vara en julkaramell?

- Nffääråe

- Highland Park

- Myskoman

- Tjena bajsgruppen

- En kommunist!

- Nu var du duom.

- Jag fick ett barn i julklapp

- Det var mig en kryddstark entrecôte

- Störd, Störd, Störd!

- Vi slår bara brudar

- Oh, Ah, kompisdusch, säg oh, ah, kompisdusch!

- Satt på nån då?

- Klockan är långt över 11!

Har jag missat något, säg till så blir det påfyllning. 

När jag var i Vemdalen stötte jag på både obekantingar och bekantingar. En av dessa ville att jag skulle skriva ett inlägg om honom i bloggen, som han tydligen hade läst, men eftersom han var en aning berusad vet jag inte riktigt om han minns det.


Vem det är tänker jag dock inte säga, eftersom jag även lovade att inte göra det då det aldrig är fel med lite mystik och spänning. Men man skulle kunna säga att han är Matfors svar på fotbollsspelaren Ari Skulason, det vill säga ett blont yrväder med fotboll i fötterna. Och eftersom jag dessutom lovade att lägga upp en låt som handlar om just honom så får ni här höra en goding som vi för några dagar sedan allsjung för fulla halsar!

Är man hemvändare, så är man.

Idag kom jag hem från Vemdalen, där jag varit de senaste sex dagarna. Det var förbannat trevligt, och jag sörjer redan att det lär ta ett bra tag innan man kommer uppleva något liknande. Dock är jag inte så jädrans kry efter fem dagar alkohol, men värre kunde det ha varit.

En vanlig dag i denna skidort bestod av;

Väckning av en massa satans mobilalarm, eller Tobbes lika satanistiska fnyshostningar - runt 08.00-09.00

Softa i min säng, som hela veckan var en skön, gammal soffa - mellan 09.00-10.00

Upp och hoppa! Öl och någon macka till frukost - mellan 10.00-11.00

Öl, whiskey och sambuca - mellan 11.00-15.00

På med täckjacksbyxor, skidglasögon och mössa för att sluta upp på afterski - mellan 15.00-18.00

Nyktra till lite smått - mellan 18.00-19.00

Öl, whiskey och sambuca - mellan 19.00-21.00

Ut och festa i stugor och hotell - mellan 21.00-04.00

Sömn tills Tobbe börjar fnyshosta igen - mellan 04.00-09.00

Mycket soft, om jag får säga det själv. Om jag dessutom får lyxet att välja ut de allra finaste stunderna så står det främst mellan två ögonblick:

- Det ena var den första afterskin med Smalare än Thord då det var banne mig det finaste jag hört sen jag blev konfirmerad. "När vindarna viskar mitt namn" och Nationalsången är svårslagna Allsånger. Åtminstone i min värld.

- Det andra var nyårsafton när jag och Jojje var ute på äventyr, där vi bland annat blev beskjutna av raketer, höll på hamna i bråk med en riktig otrevlig kille, både till utseende och beteende, och där vi även gick runt på gatorna med våran Högkommisarie. Dessutom trampade vi på lite allt möjligt, men om jag skriver det här tar nog polisen mig.

Men sedan får man inte glömma hur trevligt det var att till exempel se Stoffe Åslund stå och skrika på taket till Ica mitt i natten, där han meddelade allt och alla att han skulle åka ner från taket med sin pulka, vilket skulle vara ett fall på sisådär 3-4 meter. Folk knäppte kort på honom, gamla gubbar skrek på honom att han var en fegis som aldrig åkte och vakterna hotade med att porta honom från krogen dagen efter. Detta hindrade Chrissa från att ta självmord och istället skickade han ner en stockholmare ner för en trapp på denna pulka, varefter vakterna beslog tog denna.

Det var även stört att spela Fia med hutt, även om man näst intill dog, se Alex åka pulka rakt ut på riksvägen, göra inbrott i olåsta stugor med Orra Sjödin, prata med vilda, fula fyllegubbar med Adam, kolla in, och senare även dansa, med en riktigt snyggful rockabilly kille med Acke och Alle och även gå före hela kön in till krogen på nyårsafton tillsammans med Linus.

Vi är ett komplett gäng skulle jag vilja säga. Och om något år blir Simon säkert klar med filmen som filmades under vecka som bestod av runt 180 minuter råmaterial och då får ni alla bevittna komplettheten.

Störd.